Efter att alla understimulerade naturelever hade lämnat Kakamega (Regnskogen), fick vi njuta av kenyansk stuts och duns när vi flög över vägarna på väg till resemål nummer två, Kisumu. Övertygad om att staden skulle vara en mindre och lite fattigare kopia av min hemstad Nairobi blev jag lite chockad när vi kom in stadens hjärta.  Det fanns inte en ända bar i hela staden eller värken någon bra restaurang där man kund ta sig en Tusker för att hjälpa läkningsprocessen efter bussturen.

När vi alla hade insätt vad för stad vi befann oss i så gick vi på plan B, äta mat. Självklart blir man lite risig i kistan efter buss när det handlar om en längre sträcka, men ett tips till alla som vill ställa rätt systemen, käka aldrig kyckling på sunkiga plåtskjuls restauranger och speciellt inte om det råkar heta Destiny Hotel (Låt er inte luras av att det heter Hotel, det gör typ allt i plåt och plast här nere). Av artiga skäl var vi tvungna att äta upp maten som hade serveras, det hade blivit lite svårt att lämna ett matfyllt bord med mins 20 par mörka ögon som konstant stirrar de tre vita killar som råkade vara oss.

Ännu en gång kände vi att vi behövde lugna ner magen med en kall bira, så vi betalade notan och hoppade in i första bästa motorfordon som inte såg ut att kidnappa oss. Det visade sig att vår chaufför kände till de två ända barerna i hela staden så vi bad honom att köra till den som låg närmast vårat Hotel. Till vår förvåning så hade baren redan ockuperats av våra internatföräldrar som satt och käkade lunch för fulla muggar. När vi berättat för chauffören att vi absolute inte kunde vistas på denna bar så körde han tillbaka oss från vart vi hade stigit på och pekad upp på en balkong där två av våra kompisar redan satt. Vi blev helt till oss och sprang rakt över gatan för att göra de sällskap men det dröjde inte länge till innan flera strömmade in på samma bar i den stora staden, vi måste ha någon awesome telepati i klassen.

på hemvägen tog vi de miljövänliga och totalt livsfarliga cykeltaxi alternativet, yeeahh

I Kenya så är alla begär som kunder kan tänkas ha möjliga, eller det är i alla fall vad de säger i första hand. andra delen i processen när man t.ex. köper grejer är att få det man begärt, men det är inte alltid lika lät som att fråga efter något. Själv har jag blivit lite trött på kulturen med att allt är lugnt och att allt går att fixa, de försöker absolut inte lite extra för att få saker gjorda eller framförallt ge ett ärligt svar. Alla dessa falka förhoppningar och missnöjen man möter när man antingen har fått vänta en evighet efter någon maträtt eller får det plötsliga beskedet att varan inte finnes efter att man har väntat i 30 minuter. Tyvärr så kan jag inte säga att jag hatar detta eftersom det skulle vara som att jag ställde mig och spottade och trampade på hela landets kultur, men jag vill dock påstå att jag finner det otroligt jobbigt.

Jag har gjort en helt egen bedömning på hur jag bloggar som lyder: jag är fan sämst på att ha ett konstant flöde av text som pumpas ut på internet med lite fina bilder inlagda. Så jag har nu bestämt mig för ungefär tredje gången att lägga upp bloggandet i mitt dagliga schema. Dock så finner jag ett litet problem i min själv tortyr för att försöka gör mitt liv intressant för kommersiella ögon och det är att det alltid inte händer något här i u-lands kulturistiska Kenya. Till och med så kan det hända som så att internet inte heller fungerar. Men nog om mina tankar om att försöka tillfredställa er som läser.

Men nog om min självkritik och tillbaka till bloggandet. Nå vad har hänt på internatet i Kenya a idag? Absolut ingenting värt att ta upp har hänt, men som motvikt för mitt tråkiga liv så ger jag er fina bilder på savannen

Mitt nuvarande hem består av en säng och ett ganska så fult och robust skrivbord med tre lådor, fast det är inte allt i mitt rum men det är de som jag värderar högst. förut dessa två saker har jag en giraff och en jävligt ful garderob som jag göra allt för att dölja. Sen så har jag haft turen att ha en extra dörr till skillnad från de andra här på skolan som leder ut till en ganska o charmig bakgård, med en förfärlig utsikt.

Som ni kanske kan tänka er så är inte internat livet bara fyllt av lycka och roliga saker, man måste ju ha tråkigt också. Ni kanske också tror att eftersom vädret alltid är varm så har man det ändå inte så tufft ändå när det kommer till att ha tråkigt. Där skulle jag gärna vilja påpeka att det inte riktigt stämmer, fan ni kan ju åka pulka och kasta snöbollar snart. Det ända vi kan göra är typ spela fotboll och freesbee hela dagarna, sen så efter middagen blir det så mörkt att även morötter inte längre hjälper, det är fan en helt ny dimension av svarthet. Hur som helst så måste jag hitta en ny passion eller aktivitet för att lungan min sinnen när solen går ner, tyvärr så är det betydligt lättare sagt än gjort, speciellt när det gäller att försöka lugna en kille som tröttnar på allt efter några minuter.